Vi fortsätter på den inslagna vägen kring ämnet samtal. Idag i bilen, på väg hem från ett födeledagskalas satt vi och fascinerades över hur lätt det är att bara råka ”lifta” med i ett samtal. Det vill säga att vi släpper initiativet i samtalet. Vi nickar bara eller håller oss tysta eftersom samtalsämnet inte berör oss särskilt mycket. Vi finner det inte mödan värt att säga emot. Även om vi tycker att vår samtalspartner har hur fel som helst. Känns det igen? Vi kom roat fram till att det är rätt vanligt.
Typexemplet är när vi träffar gamla släktingar eller ännu värre, vänner från förr. Vi orkar helt enkelt inte lägga ner den energi som krävs för att säga emot. Uppförsbacken i argumentationen är för lång. För inte så länge sen hörde vi en utläggning från en bekant som litet generaliserat lät ungefär så här:
”Jo förstår du, i USA är det ordning och reda! Där hamnar förbrytare i finkan på minst 25 år för villainbrott. Eller varför inte i 50 år om domaren och juryn har vaknat på rätt sida! Har odågorna dessutom varit riktigt dumma och mördat så väntar giftsprutan! Nä tacka vet jag Bush och republikaner vid rodret istället för korkade sossar eller pellejönsmoderater. Där har vi blåögda svenskar en hel del att lära!”
Lite kul, lite oskyldigt och förstås fullständigt pantat att bara sitta kvar och lyssna på honom utan att delta eller kanske avsluta samtalet. Men ja, vi erkänner, vi orkade inte. Det logiska resonemanget var; Vad skulle det tjäna till? Så vi sitter bara kvar och gör ingenting.
För att komma någonstans i den här konversationen visste vi att massor av tid och energi var tvunget att investeras. Samtidigt var vi här på det klara med att vi lika gärna kunnat hålla ett brandtal om demokratiska grunder för toalettdörren. Något överdrivet! En person som för övrigt har många andra goda sidor men inte att lyssna på olika perspektiv.
Alternativet är förstås att med pekfingret i luften tala personen tillrätta. Om man tycker att det är viktigt. Och det är det givetvis ibland. Dock vet vi att ganska många av oss aldrig i livet kan sitta stillatigande inför dylika samtalsgrodor.
Så inför dessa situationer kan vi alltså skönja två olika sätt att agera:
1. Samtalsliftarna. Vi tycker att vi spar tid och energi om vi låter vår samtalspartner hållas. Varför gå i clinch om ämnet inte berör oss överhuvudtaget? Låt oss vara tysta en stund och låt den värsta gojan plana ut. Sen kan vi gå vidare med våra gemensamma intressen.
2. Samtalskonfrontatörerna. När vi hör fullständigt korkade saker vill vi reagera. Vi vill ha rätt och prata den förledda personen tillrätta. Oavsett från vems mun konstigheterna kommer ifrån. Dessa i våra ögon stora felaktigheter måste bekämpas med information. Rätt information! Och det nu med en gång!
Känner du igen dig i liftaren eller konfrontatören? Fäller du upp tummen och liftar med ibland? Eller flikar du oftast in med korrekt information?
Tanken med att titta på olika samtalssätt är för att väcka tankarna om våra egna sätt att agera i samtal. Hur gör vi egentligen? Det finns ju minst lika många sätt att agera som det finns människor och situationer så hur ser dina sätt ut?
Dagens tips:
Ställ dig frågorna;
Hur agerar jag i samtal?
Är jag sann mot mig själv och den jag pratar med?
