Mitt första blogginlägg publicerades den 25 april 2011. Det handlade om att inte stå kvar på perrongen utan att göra medvetna val. På fotot stod jag glatt leende på Gotlandsfärjan och kände att livet verkligen levde. Det var vår och jag skulle gifta mig till sommaren.
Bloggåret som gått har bidragit med mycket glädje, inspiration och utveckling :).
Att blogga har blivit en del av min livsstil, det trodde jag aldrig. Per, min man, är den person som överhuvudtaget gjort den här idén möjlig. Den här bloggen har varit vårt gemensamma projekt under ett år nu. Per och jag har suttit många timmar i samtal och pratat personlig utveckling. Hemsidan skapades på vårt favoritställe Gotland, i Havdhems tysta lantbruksmiljö. Där kom de flesta av första halvårets inlägg till. Vi bodde nämligen på Gotland under 3 månader den sommaren.
När jag började blogga upptäckte jag att jag hade vissa antaganden som påverkade mitt skrivande mycket. Det handlade om att jag trodde att jag inte kunde skriva. Att det skulle vara på ett speciellt sätt. Ganska stelt och avskalat. Jag kommer från akademins värld med uppsatsskrivande.
Skrivandet i sig har alltid kommit naturligt för mig men jag har lyssnat på andra om vad de tycker. Min svenskalärare klagade på grammatiken så jag tröttnade på att skriva. Sen kom min fantastiska sociologiprofessor Joachim Israel och lärde mig att meningar skulle innehålla många punkter. Jag minns våra samtal med glädje men kanske förstörde jag lite av min då nyförvärvda skrivarglädje i uppsatsskrivandet. Tillbaka till ruta ett alltså.
Först 2011 när jag var 38 år gammal kom skrivandet in i mitt liv igen med bloggen och bokskrivandet. Tidigare hade jag bara skrivit utbildningsmaterial.
Idag har jag ändrat på mitt gamla antagande om hur man bör skriva. Jag tillåter mig att skriva som Therese och då flödar inspirationen på ett helt nytt sätt. Per och jag skriver ofta ihop och det ger mycket energi. Pers sätt att alltid uppmuntra mig och ständigt ge mig feedback bidrar till skrivarglädjen. I början gav han mig mest pushande feedback men efter ett tag mer och mer utmanande.
Det har låtit så här;
– ”Gör lite mer av det här och lite mindre av det här”. Har han sagt och pekat på var i texten.
Tack Per för din alltid positiva attityd och mest av allt tack för att du tror på mig! Utan Per hade denna blogg aldrig existerat.
Idag tittar jag in under sidan alla inlägg och kan se att vi har levt ett händelserikt år. Jag kan också se att vi mer och mer har utvecklat en speciell bloggstil med inlägg om personlig utveckling och ledarskap. I skrivandet uttrycks vår passion och det vi tror på. Det tror jag gör att vi kommer fortsätta skriva. Det innebär med största sannolikhet att ni får se mer av authenticabloggen i framtiden.
Slutligen tack alla läsare för att ni läser och bidrar med inspiration. Dela gärna med er av era tankar på bloggen.
