Sitter uppe i meditationsrummet på andra våningen i kalkstenshuset här på södra Gotland. Precis haft ett väglednings-samtal med en person på telefon. En och en halv timma har vi tillsammans gjort en gemensam vandring på hennes livsväg. Mött det som stärkt och hindrat på vägen.
Arbetsdagen för idag går mot sitt slut. Bestämmer mig för att avsluta den med en egen reflekterande vandring för och med mig själv. Så jag går ut i eftermiddagsdiset och låter stegen intuitivt leda mig. Brukar göra så för att öppna upp för ett inre hörande och seende. För en inre reflektion. Stegen tar mig bort mot labyrinten på gården, även kallad ”Kraftkällan”. Ställer mig framför den. Runt mig och labyrinten står ekar och stora träd som tryggt inramar platsen. Det blåser knappt. Bara disigt. Grått. Fuktigt. Fälten breder ut sig framför och bakom oss. Avskalade och nakna. Och så en stor himmel ovanför med en fullmåne som idag gömmer sig bakom molnen.
Jag vandrar in i gången av stenar med medvetna steg som expanderar. För varje steg in mot mittenstenen (centrum) tackar jag högt för allt som finns i mitt liv. För allt som är. Jag fortsätter vandringen in och överlämnar steg för steg de föreställningar och rädslor som skapar motstånd och hindrar mig på min livsväg. Det är steg av tacksamhet och överlämnande om vartannat. Steg in i helhet. Ett steg i taget. Väl inne i mitten av både labyrinten och mig, vid mittenstenen, vid nollpunkten, är det påtagligt hur jag känner mig mer fri. Lycklig. Hel. Harmonisk. Hur vägen in lämnar av och fyller på. Laddar upp min energi där den förlorat sin kraft.
Hur viktigt är det inte för oss som vandrar mycket av våra liv med att stödja/väcka/inspirera andra att vi gör egna livsvandringar med och in i oss själva. För att medvetandegöra, lämna och fylla på. Så vi kan fortsätta vara den som vandrar med och som ofta går före och lyser upp vägen. Livsvägen – vår egen och andras.
