När jag var barn och såg människor med tatueringar så drog jag snabbt slutsatsen att de var gamla kåkfarare som kom direkt från fängelset. Innehöll tatueringarna däremot ankare eller liknande attiraljer kunde bäraren möjligen ha haft ett förflutet till havs. Sånt fick man lära sig som barn på sjuttiotalet, om inte av sina egna föräldrar så via diverse sagor av Astrid Lindgren eller via någon obskyr dockfilm från barnprogrammen på Tv. Men tiderna förändras.
Tatueringar blev med tiden allt vanligare. Och nuförtiden kan man räkna med att nästan varenda bankkamrer har armarna fulla av indianhövdingar och dödskalle-tatueringar. Få av dem har dessutom någonsin satt sin fot på ett fängelse. Man eller jag reagerar inte som i barndomen längre. Jag kan sträcka sig till att tycka att en del är fula och andra är riktigt snygga. Som att jag tycker olika om vilket klädesplagg eller accessoar som helst.
Igår morse satt jag på tunnelbanan på väg till kontoret. I Gamla Stan kliver en man på och sätter sig på sätet mittemot. Jag tittar upp och ser en normal kille i slutet av 20-årsåldern. Men en sak sticker ut rejält, och det är att han är tatuerad över hela ansiktet. En stor tribelikande tatuering täcker nästan hela högra sidan av hans ansikte. Ser ju sådär ut tänkte jag och hemföll åter till e-mailen på telefonen.
Med telefonen i fickan och i rulltrappan på väg mot ovanjord kom jag åter att tänka på mannen i tunnelbanevagnen. Mindes en film jag sett för länge sedan som var en sällsynt rå och hårdkokt historia om rivaliserande, djupt kriminella gäng i någon sydamerikansk favela. Jag kommer inte ihåg filmen som någon Oscar-kandidat direkt, men kommer väl ihåg den sällsynt hänsynslösa gängledaren. Han var inte bara genuint elak utan sköt eller knivhögg folk han inte gillade till höger och vänster. Det hade jag förstås sett på film tidigare. Nej, men det jag reagerade över var att han var tatuerad över hela ansiktet. Denne gängledare såg så skräckinjagande ut att han formligen sköt ut genom Tv-rutan. Hans blotta uppenbarelse med hela ansiktet fullt av groteska mönster fick honom i mina ögon att se ut som om att han skulle kunnat mörda stillasittande. Skulle jag mött honom på en mörk gata hade jag antagligen både darrat och skakat av skräck.
Men vad gäller gängledaren i filmen så gick han förstås ond bråd död till mötes. Minns att jag tänkte att jag aldrig tidigare hade sett en liknande tatuering. Antagligen var såna tatueringar förunnat till tvärstängda subkulturer i fjärran länder. I Sverige skulle då ingen normal människa kunna se ut så där och klara sig i samhället trodde jag då. Men här och nu en massa år senare, i Stockholms tunnelbana satt jag mittemot en kille med ett liknande utseende och tatuering. Men jag reagerade knappt. Alltså säger mig mitt sinne att detta och mycket annat numera är fullt normalt. Mina gränser har obemärkt ändrats.
Vad beror detta på egentligen när vi slutar reagera?