Kan jag vara öppen?

Kan jag vara öppen? En fråga som många av de ledare som kommer till mig frågar sig. Om de kan vara öppna med vad de tycker eller hur de annars ska agera för att faktiskt dölja vad de tycker?

Ja frågan är ytterst relevant ur ett ledarskapsperspektiv då ledarskapet handlar om att leda människor som faktiskt väljer om de vill följa ledaren. Där förtroende är nyckeln till att människor följer dig som ledare. Och förtroende skapas mycket ur öppenhet och transparens. Ingen hemlighet i sig men hur öppen kan man egentligen vara på jobbet?

Situationen är sådan att du tycker att ditt teams lågpresterande personer gör enormt dåligt ifrån sig och att det inte är rätt mot vare sig företaget eller de andra som får bära hela lasset. Dina värderingar kopplat till detta är starka. Dessutom klagar dina mer högpresterande medarbetare på att de får göra deras jobb också. Stämningen är tryckt och man säger sig ha högt till tak men ingen skulle uttala hur det egenligen är. Hur gör ledaren i denna situationen? Vad tycker du? 

Där du jobbar eller verkar – hur öppet upplever du ert klimat? Vad skulle ledaren gjort där?

Nyfiken på era svar. Öppenhet (och förtroende) är områden som berör mig mycket. Det är för mig grundstenarna i allt ledarskap. För i det finns autenticiteten, mitt favoritområde 🙂

P.S Bifogar pdf med samlade tips på 20 olika sätt att bygga förtroende från forskningen. D.S


Kommentarer

2 svar till ”Kan jag vara öppen?”

  1. Profilbild för Solveig Lenestad
    Solveig Lenestad

    Ett problem detta, men jag föredrar öppenhet. I ett första steg skulle jag som ledare prata med den eller de som ”maskar” ge dom en chans att förändra, inte ge något ultimatum. Om inte, så pratar vi öppet om detta i hela arbetslaget, man får inte glömma, att dom som arbetar skall förbli fortsatt sugna på det. Risken är annars stor att även dessa tröttnar.

    1. Tack fina Solveig för att du kommenterar på bloggen och att du tänkt till kring situationen i inlägget. Ja situationen i detta fall är att alla vet om hur det är men det fortsätter att vara ett problem. Ja motivationen är en av huvudnycklarna för att lösa upp det. Men när ”lågpresterarna” motiveras av den sociala gemenskapen och ofta tar långa sociala pauser vid skrivaren, hos grannen etc prövas chefens värderingar tillsammans med trycket från de andra samtidigt som målen måste nås. Att vara chef idag är utsatt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *