Idag var det dags för en sedan länge inbokad lunch med mina kära väninnor. I vanliga fall brukar jag slå mig ner hos de andra och glatt hugga in på vad-har-hänt-sedan-sist-pratet, om vår längtan och vår vardag.
Men just idag var det inte så, utan var helt slut av att ha gråtit mig igenom gårdagskvällen, bitar av natten och ännu en skvätt morgontårar tillsammans med kollegorna på kontoret. Allt beroende på det chockartade beskedet att en kär barndomsvän plötsligt bara har en kortare tid kvar att leva. Där satt jag i solen på en uteservering medan hon befinner sig i en sjukhusstol i sitt nya hemland med sin nästan nyfödda bebis i famnen. Hon vet att hon är helt full av cancer och att hon ska dö. I den parallella tanken känns allt bara absurt och overkligt.
Vi bodde hus i hus som barn och bilderna från barndomen rullas upp på de mest konstiga sätt. När döden närmar sig tränger de existensiella frågorna undan allt annat. Där och då vill jag göra upp med meningen med livet. Och vet att det bara är jag som har min sanning och min mening med livet.
Pausar tankarna och möter mina väninnor, dessa underbara tjejer. I mitt tillstånd blir vår lunch inte riktigt som den brukar. Vårt möte blir istället så där naket, galet och äkta som det ofta blir när det handlar om rädslor och outnyttjad potential. För mig just idag betydde vårt öppna samtal hur mycket som helst. Allt. För det tackar jag allra ödmjukast finaste Thereze och Petra.
Sätter på mig lurarna och Anna Ternheim fyller mina öron. Tar en runda till banken, glasögonaffären och tillbaka in på kontoret. Livet verkar som vanligt men innerst inne i sinnet pågår en känslostorm som får pågå tills den lugnar sig. Och tankarna om meningen med livet och hur jag väljer att leva sätter igång igen under tiden som mina tankar går till min döende vän. Men i glädje och sorg handlar livet till syvende och sist om vad som är viktigt. Viktigt på riktigt.