Denna vecka är förmodligen den intensivaste på länge. Det känns som att allt jag fruktar har samlats under dessa dagar. Mitt sinnes slowmotion-tillstånd aktiveras. Jag tappar bort mig själv! Har svårt att fatta beslut. Är helt enkelt mycket lite närvarande. Vad gör jag?
Jag ringer min väninna som jobbar på en stressmottagning och frågar. Hon berättar om mitt beteende som hon kallar, att lägga sig ner och dö.
– Vid stress flyr du ofta inledningsvis och sopar det som trycker dig under mattan. Sen kan du också välja den andra strategin, att lägga dig ner och dö. Det vill säga att inte göra någonting alls, berättar hon.
Allt är alltså ganska enkelt. Jag inser att mina egna stressbeteenden ibland handlar om att lägga mig ner och dö. Att göra ingenting. Skärma av och begränsa mina intryck. Det är en del av människors naturliga försvar för att inget ska skada oss. Själv är jag inget undantag.
När vi lägger oss ned för att dö visar egot sig ur sin sämsta sida. Det här ligger inte i linje med hur jag vill leva mitt liv. För mig är det inte att leva autentiskt.
Jag ställer frågan; Vad ska jag då göra?
Jo,
- Andas
- Gör något som ger dig energi
- Vila tankarna
- Ta en sak i sänder
- Erbjud hjälp till någon
- Se det ur ett annat perspektiv
- Be om hjälp
Situationen är här och nu på tåget där jag befinner mig. Det ger mig möjlighet att praktisera. Stressen minskar nästan omgående. Tänk att det krävs så lite för att ta bort min slowmotion… Tack!
Bilden tagen från en paus på stationen i Skövde.
