I hela mitt liv har jag upplevt att jag har fått ljuvliga idèer och uppslag om det mesta. Mycket av mina uppslag har jag fått pausa och eventuellt ta upp senare. Att se möjligheter och alltid vända saker i positiv riktning är ju egentligen en gåva. Det kan också upplevas som ett hinder när andra upplever att allvaret uteblir i för dem viktiga frågor.
I yngre år och kanske ibland även nu lägger jag band på mig för att på bästa sätt leva det liv som normen föreskriver. Det blir tack och lov mindre sällan nu för tiden. Anpassningen är given, hela jag vill möta människor där de är, och i det ligger anpassning men jag kan göra anpassningen mer inifrån mig själv. Att samtidigt tillvarata min kreativitet och tillåta den flöda. Så konklusionen för dagen blir:
Idèspruta, javisst men tänk på;
1. Varför vill jag berätta min idè eller lösning för andra? Syfte?
2. Vad vill jag uppnå med att driva den utveckling jag förespråkar?
3. Hur kan jag göra för att möta människor där de är och samtidigt vara mig själv?
Lämna ett svar