Kategorier
Allmänt Roadtrips

Småländsk roadtrip

Sista dagen på en veckolång vistelse i Småland och på Öland. John skulle ta tåget från Oskarshamn till Stockholm. Paret Appelqvist skulle rulla på Gotlandsfärjan för att runda av med några veckor på Sudret. Innan dess var det först sju mil till Oskarshamn från Kalmar. När John tog tåget var vi där i så pass god tid att vi hade många timmars väntan framför oss. En liten roadtrip in i de småländska urskogarna kändes därför lockande. Färden gick längs med E22an och vi vek av mot Figeholm med glass-stopp i Klintemåla. Vi eller jag (Per) gick sedan loss på en riktig nostalgifest och besökte Grönö i den småländska skärgården någon kilometer från Klintemåla. Ett ställe jag tillbringade fyra fem somrar som barn när farsan hyrde ett gammalt fiskartorp där. Vill minnas att det var sent sjuttiotal till möjligen tidigt åttiotal. 30 år sen sist. Nåväl, nu uppenbarade sig läget att åka dit medan vi väntade in färjan. Jag mindes möss, mygg, mer mygg och riktigt riktigt sköna naturupplevelser och en hel del fiske. Och så utedasset förstås!

Hamnläget i Centrala Klintemåla. Sommarbutiken fortfarande öppen 30 år senare. Nästan 40kr för två glassar var som hittat. Priset på lakritspuck har gått upp sen senaste besöket här!
Grönö såg faktiskt ut precis som för 30 år sen. Långt ifrån storstäderna tycks ibland tiden stå stilla. Här ändras ingenting i onödan. Mycket trist dock att höra att ägaren av det mesta här nere, Conny hade gått ur tiden alldeles för tidigt året innan. En som jag minns det väldigt snäll och intelligent man som gillade att umgås med sig själv.
Huset, eller Vakthem som det kallades. Myggen finns kvar, och enligt familjen som numera tillbringade sommaren här kunde man fortfarande höra mössen på vinden.
Säga vad man vill men stället ligger väldigt naturskönt. Som barn var det fiske som gällde. Oj vad enkelt det var att fiska här, högg av bara den. Men he… vad med mygg. Det är vi förskonade från på Gotland. Tack och lov!
Båthuset på Grönö. Murket men med repad brygga. Ändå helt otroligt att det står pall för tidens tand. Det var ruttet redan för trettio år sedan. Förr byggde man ordentligt. Rusta och kinesiska friggebodar kände man inte till.
Det kanske bästa av allt. För trettio år sedan lämnade vi den gamla Ryds-kanoten vind för våg. Jag var helt övertygad om att den skulle stå kvar. Och mycket riktigt, när vi gläntade på dörren till ladan så låg den där. Kul!