Jag börjar bli en van tågresenär. I dag var det dags att lägga ännu en tågresa till minnenas suddiga arkiv. Göteborg C – Stockholm C. För vilken gång i ordningen är okänt. Tro nu bara inte att jag klagar. Jag uppskattar innerst inne tågresor. Inte alltid även om jag intalar mig det, men för det mesta.
Idag hamnade jag på ett tåg som inte är express. Det betyder att resan tar en och en halv timme längre, det finns inget benutrymme, det är packat med influensahostande medmänniskor och det finns inget strömuttag att koppla in datorn på. Men det gjorde inget för jag hade både med mig en bok och en baguette från Pressbyrån.
Att sitta försjunken i en bok och bara låta tid och landskap flyta förbi kändes på förhand som en perfekt lösning. Men inget är säkert i SJ:s värld, och idag hade jag otur. Mitt emot mig har en tioåring grabb och vad som verkar vara hans relativt färska styvfarsa parkerat. Konversationen dem emellan flöt högljutt på om dumma syskon, rekord på tv-spel och läskiga filmer. Och jag kan förstås varken undgå eller fly från att höra vartenda ord. Att stänga av och försöka koncentrera mig på min bok om psykologi är jag bara inte kapabel till. Jag inser att jag är rökt tills duon ska gå av vid den tänkta slutdestinationen Hallsberg.
Med detta menar jag förstås ingenting illa. Tvärtom. Påtvingat tågprat kan ibland vara nog så roande om folk bara har vett att prata smaskiga detaljer. Har man tur kan regelrätta dokusåpor återberättas och det är bara att luta sig bakåt och njuta av det ena smaskiga dramat efter det andra. Men med de här två kändes läget som allt annat än hoppfullt. Men så plötsligt, efter en dryg timme flyter samtalet in på styvfarsans riktiga odåga till son som heter Hampus. Nu börjar det plötsligt bli intressant. Äntligen. Och det är tioåringen som leder frågorna som bara en tioåring kan.
– Varför blir inte du arg när Hampus jämt kallar dig för jävla idiot?
– Ehh.. ja.. det är därför att han inte vet vad det betyder
– Aha… men vad skulle hända om jag skulle börja kalla dig för det?
– Då skulle jag däremot reagera för du vet ju vad det betyder
– Aha.. så du skulle bli jättearg då?
– Ja… det kan du ge dig på
Efter denna smaskiga inledning började plötsligt den här tågkonversationen att också leva sitt eget liv. Boken åkte ner i väskan och jag lutade mig bakåt och låt mig än en gång hänföras av SJ:s egen radioteater. Fyra och en halv timme av ens liv går ganska fort bara man har sällskap. Hepp
Lämna ett svar