Kategorier
föräldrarskap Kärlek

Älskade son

14 år fyller du idag. Du ligger fortfarande och sover, tonåring som du är. Snart ska jag gå in och sjunga för dig precis som jag gjort alla år. Brickan är redan till bredden fylld med allt från salta kex, getost, fikonmarmelad, kladdkaka till ljus, presenter, en liten flaggstång och så allt toppat med påskfjädrar. Fint ska det vara. Precis som du!

Jag fylls av värme som sprider sig i hela kroppen när jag tänker på att just du är min son. Du långa, brunögda, starka, vackra och ödmjuka Samuel. Vill idag säga till  dig och hela världen hur mycket du betyder för mig. Jag älskar dig så mycket!

Kategorier
föräldrarskap förtroende Fritid Kategorier Livsåskådning uttryck vardag

Stoppa våldet

videovåldNär jag var barn kommer jag ihåg att det rasade en moraldebatt i Sverige. Någon smart murvel på tv hade uppmärksammat filmen Motorsågsmassakern i ett debattprogram. Handlingen i denna lågbudgetrulle från sjuttiotalet kretsade kring ketchupeffekter och dockhuvuden som rullade. Dagens unga hade antagligen skrattat sig fördärvade åt spektaklet. Men där och då var det andra tider i Sverige. Tidningarna gick fullständig bananas och skrev spaltmeter om hur de unga satt hemma framför videon och lät sig skadas av allt US-våld. Spridarna av detta ungdomshot skulle straffas och bötfällas. Läkare och psykologer uttalade sig, och jodå våra unga skulle bli både tjyvar och styckmördare om detta otyg fick fortsätta.

På den tiden, med bara två nationella tv-kanaler och en handfull tidningar inklusive Kamratposten gick det inte ens att ducka om man bara var nio-tio år. Medielandskapet var med dagens mått rena Nordkorea. Att fly in på Facebook eller World of warcraft var inte att tänka på. Självklart köpte jag därför precis som alla andra hela resonemanget. Skulle jag som ung och oförstörd börja se på videovåld skulle jag raskt få både tatueringar och hamna på Hall-anstalten tillsammans med herrar Svartenbrandt och Olofsson. Jag ryste vid blotta tanken. Dock löste sig mina farhågor av sig självt. Mina föräldrar var både för snåla och för ointresserade av amerikanska lågbudgetfilmer för att ens överväga att investera i en video. Dessutom visste de att den var direkt skadlig på min unga och då oförstörda hjärna.

Det här var alltså långt innan nymodigheter som ADHD eller Damp hade kommit på modet. Fanns det överaktiva barn förutsattes det under en följd av år att ansvarslösa föräldrar hade bidragit till att de skadats av allt videovåld. Historien har sedan lärt oss att hela hysterin på den tiden visade sig vara en smula överdriven. Ytterst få av oss barn från den tiden blev några motorsågsmördare efter att ha tittat på video.

Avrättningar är hjältarnas nya grej på film.
Avrättningar är hjältarnas nya grej på film.

Men tiderna förändras, och visst har våldet i filmer och tv-spel blivit råare. I fler och fler filmer är filmens huvudrollsinnehavare snarare lustmördare än hjältar. Skickliga filmmakare ser till att blodet plaskar och skriken har så mycket ångestrealism som möjligt. Inget konstigt med det och en naturlig utveckling av filmbranschen får man anta. Men ändå. Sättet man dödar varandra på film har ingen respekt för liv längre. Häromkvällen såg vi den nya westernfilmen Django. Den är regisserad av Tarantino och han har väl direkt inte gjort sig känd som någon diplomat när det gäller våld. Pang på bara.

Här var hjältarna två bödlar som mördade för pengar. Om det blev spännande bataljer och dueller mellan dem och deras fiender? Nix, lura fram dem bara och pang ett skott i hjärtat utan att fråga.

Vi förfasades över att morden var både underhållande och passade rollfigurerna som handsken. Men frågan vi ställer oss kommer ändå. Är detta skadligt?

Eller håller vi på att bli som våra föräldrar?

Kategorier
Allmänt ansvar autentiska relationer beteenden föräldrarskap förtroende personlig utveckling Reflektion relationer relationstips samtal vänskap vardag

Varför vi ska undvika instruktionsfällan

Ibland behöver vänner, familj eller kollegor vårt stöd. Kanske vill vi se förbättringar från våra barn? Eller är det den nära vännen som precis genomgått en separation?
Källorna till olika samtal där vi har intentionen att hjälpa andra kan vara oändliga. Vad kan vi tänka på då?

Det finns massor av sätt att uttrycka sig på i våra relationer. Ett vanligt sätt är att tala om för andra hur de ska göra.

Ett annat sätt att hjälpa andra är genom att ställa utforskande frågor. Med dem kan vi fördjupa samtalet och få en enklare väg till till nya perspektiv. Vi finner ett större djup i det vi pratar om och den som får frågor kan känna sig sedd och lättare vilja dela med sig av sin berättelse. Samtidigt undviker vi den typ av missförstånd som är så vanliga när vi drar slutsatser utan att ha fått hela bilden av situationen klar för oss.

Några olika sätt för att öppna upp samtal:

”Det är inte möjligt ”- ”Vad skulle hända om det var så?”

”Man kan inte” – ”Vem kan inte?”

”Jag kan inte” – ”Vad skulle hända om du gjorde det?

Ett annat sätt är att tala om för andra vad de ska göra är som sagt genom instruktioner. Vi själva ser tydligt vad vi tycker de ska göra, så vi ger råd och beskriver hur de bör bete sig för att lösa situationen. Vi är dessvärre varken i deras känslor eller i din situation de befinner sig i. Våra instruktioner kan dessvärre öka risken för att personen inte reflekterar över sitt handlande. I värsta fall kan de känna sig  missförstådda och inte tagna på allvar när de själva inte styr hur de ska agera.

Med detta skrivet så finns det naturligtvis inget fel i att ge tydliga och direkta instruktioner i samtal. Tvärtom. Utan dessa skulle det mesta avstanna. Vi kan däremot tänka på att medvetet välja hur vi på bästa sätt ska bidra med vårt stöd. Vi kan ställa oss frågan; Ska jag i den här situationen instruera eller ställa frågor?