Månad: september 2013

Kanske har du sett det populära TV-programmet Solsidan? En av karaktärerna i grannskapet, Ove Sundberg är ett bra exempel på en person som inte uppfattar riktigt allt som sker omkring honom. Hans grannar är övertydliga med vad de skulle önska i hans beteende och vill att han ska ”ta signalen”. Något som Ove sällan eller aldrig gör när han vill låna gräsklippare eller bjuda hem sig själv på fika. Ove skulle säkert kunna uppfatta andras känslor bättre om han blev medveten och tränade på att uppfatta andras signaler. Men i serien är hans karaktär lyckligt ovetande om vad grannarna egentligen vill och tycker om honom. Anledningen till att många tycker att Ove är en rolig figur, i alla fall på TV är förstås igenkänningsfaktorn. Vi har alla träffat mini-versioner av Ove, inte minst på våra arbetsplatser. Karaktären Ove Sundberg är förstås ett extremfall. Men goda nyheter för Ove och alla andra som behöver är att det går att träna sig till dessa känslomässigt grundade sociala egenskaper. Men då skulle vi förstås behöva lägga fokus hos våra hjärnors amygdala, som spelar huvudrollen i allas våra känsloliv.

Amygdalan är den del i hjärnan som styr våra känslor. I alla former av relationer, hemma och på jobbet är känslorna centrala för hur vi agerar mot varandra. Det är amygdalan som spelar en avgörande roll när vi blir upprörda på kollegorna. Eller när vi känner oss förbisedda och besvikna när vi inte fick jobbet vi suktat efter som vi hade passat perfekt för. Men nu kommer det bästa av allt. Vi kan själva påverka våra känslor och hur de styr oss. En skön bieffekt som du kommer att märka är hur mycket enklare dina jobbrelationer kommer att bli. En av nycklarna ligger i att vi förstår hur vi fungerar och vad som styr olika reaktioner. Vad bidrar då vår amygdala mera med?

Har du till exempel varit riktigt förälskad någon gång? Rätt gissat, den utlösande faktorn är vår amygdala som dansar känslotango. Alla starka känslor kommer via vår amygdala. Gråt och sorg är en annan emotionell signal helt unik för människor som utlöses av amygdala och den närliggande strukturen gyrus cinguli. Små barn är exempel på människor som ännu inte hunnit utveckla ett fungerande intellektuellt sinne. Barnets tillvaro styrs därför delvis okontrollerat av dess känsloliv. När barnet är förtvivlat över något och gråter så dämpas aktiviteten i dessa hjärnstrukturer och gråten slutar. Vi vuxna och vår amygdala fungerar tekniskt sett inte annorlunda. Skillnaden är att vår tänkande hjärna har lärt oss att värdera känslomässiga händelser. Ställs vi däremot inför exempelvis en oförrätt på jobbet är det samma amygdala som när vi var barn som sätter igång oss. Men vår logiskt tänkande hjärna hindrar oss från att gråta rakt ut. I stället för att som barnet söka tröst hos våra föräldrar, kanske vi i stället ringer en vän för att få förståelse och tröst. Fysisk beröring från våra nära och kära dämpar vår eventuella besvikelse. Men utan vår amygdala skulle det inte existera vare sig svallande kärleksrus, gråt eller besvikelse. Vi skulle helt enkelt vara likgiltiga och inte bry oss.

Daniel Goleman berättar i boken ”Känslans intelligens” om en ung man som hade fått sin amygdala bortopererad för att på så sätt bota hans svåra epilepsi. Det fick till följd att han förlorade allt intresse för andra människor och föredrog att vara ensam och utan kontakt med andra. Han kunde föra helt normala konversationer men han kände inte längre igen sina vänner eller släktingar. Inte ens sin egen mor. Han var dessutom helt okänslig inför deras förtvivlan över hans likgiltighet. Utan sin amygdala hade han förlorat all kontakt med sina känslor. Man kan säga att amygdala fungerar som ett känsloförråd där vi lagrar det som ger livet meningsfullhet. Ett liv helt utan amygdala skulle därför bli tomt och tämligen relativt meningslöst. Jämför vi oss med djur så har de känslor också. Våra vänner och avlägsna släktingar aporna har också en amygdala, men en avsevärt mindre. Det har gjorts tester på djur där amygdala avlägsnats, eller där nervbanorna skurits av. Efter det har de inte kunnat känna rädsla eller ilska. De har förlorat viljan att tävla, och även sin plats i djurartens sociala sammanhang. Hippocampus och amygdala var två viktiga delar av den primitiva lukt- och näshjärnan. Evolutionen har senare utvecklat cortex och senare neocortex. I vår tid sköter dessa strukturer det mesta av hjärnans minnes- och inlärningsfunktioner. Amygdala kan grovt förenklat sägas vara hela vårt känslocentrum. Så hur vi agerar, vårdar och utvecklar vår amygdala är centralt för alla relationer och inte minst för vår egen livskvalitet.

Detta var lite om hur våra känslor fungerar, i alla fall rent tekniskt. Här näst ska vi återknyta till det här inlägget och komma fram till hur vi kan påverka och ibland tämja vår ibland bångstyriga amygdala.