Tänk om vi slutade förändra oss? Vi har mentalt stannat kvar i ungdomen och vår klädsmak är som hämtade ur åttiotalets kataloger från Borås. Eddie Murphy är som han alltid varit, världens roligaste person. Och vem bryr sig om skräp som you tube-hiten Gangnam Style? Inte när det redan finns en vettig dans med tillhörande låt som kallas Lambada.
Så varför prova på något nytt?
Tänk alltså om vi levde i en tillvaro där vi vore mentalt funtade som Lasse Åbergs alter ego Stig-Helmer i Sällskapsresan. Vi hade samma möbler, samma kläder, samma lägenhet, vi drack samma drink, åkte på samma slags semester, och självklart skulle vi ha samma vänner.
Låter ovan resonemang knäppt? Det är det också. Det är klart att vi alla förändras (nåja, nästan alla).
Att allt det yttre i våra liv förändras kan vi alltså konstatera är fullt normalt. Men hur resonerar vi kring våra inre förändringar? För visst utvecklas vi genom livet. Vi lär oss nya saker, vi lär oss umgås på nya sätt, nya människor i våra liv påverkar och vi finner nya intressen. Rimligtvis borde alltså våra inre förändringar vara lika naturliga som att vi fortfarande inte dansar Lambada på köksbordet så fort tillfälle ges. Konstigt nog är det inte så.
Ta en funderare på hur du själv resonerar kring dina vänner från förr. De du lärde känna för riktigt länge sedan. Ni har inte setts på länge. Men visst håller de gamla rollerna i sig? Var du en pratglad festprisse på den tiden det begav sig i er relation? Då förväntar sig förstås dina gamla vänner att du tar samma roll även 15 år senare. Du själv då, du som egentligen har förändrats? Du har med åren blivit lugnare, mer konservativ, självsäkrare och funnit mera trygghet i dig själv. Men här och nu med dina gamla vänner vrids klockan raskt tillbaka. Du är med på tåget och anpassar dig efter omgivningens förväntan. För utan att vara i din gamla festprisse-roll fruktar du att ert umgänge inte blir som vanligt. Alltså är det du som precis som för 15 år sedan vrider skruvkorken av vinflaskan och med ett garv kastar den förstrött bakom ryggen. Allt medan dina gamla vänner skrattar igenkännande. Allt är precis som förr.
Detta är ett scenario som faktiskt inte alls är ovanligt. Så hur resonerar vi och våra vänner oftast när vi märker att någon i kretsen faktiskt har förändrats?
En vanlig reaktion är att vi inte sällan sätter på skygglapparna och undermedvetet håller emot. Vi vill helst bibehålla bilden av den person vi har en gemensam och positiv historia med. Har du någon gång tydligt signalerat för din omgivning att du har förändrats? Då har du säkert varit med om att någon eller några inte alls verkar uppskatta din nya roll. Snarare försöker de utan att mena någonting illa på olika sätt förmå dig att bli ditt gamla jag.
För visst utmanar din eller någon annans förändring. Kvar står vi själva eller vår omgivning med frågan, vem blir nu jag i vår relation?
Att reda ut våra roller kan vara hälsosamt. Ibland accepterar vi och utvecklar vår relation utifrån de vi har blivit. Ibland inte.
Sant för alla former av relationer är att vi behöver acceptera varandra som dem vi är just nu. Det enskilt viktigaste är dock att vi accepterar oss själva som de vi är idag.
– ”Det värsta som finns är att göra någon besviken”.
