Månad: maj 2011

Denna vecka är förmodligen den intensivaste på länge. Det känns som att allt jag fruktar har samlats under dessa dagar. Mitt sinnes slowmotion-tillstånd aktiveras. Jag tappar bort mig själv! Har svårt att fatta beslut. Är helt enkelt mycket lite närvarande. Vad gör jag?

Jag ringer min väninna som jobbar på en stressmottagning och frågar. Hon berättar om mitt beteende som hon kallar, att lägga sig ner och dö.
– Vid stress flyr du ofta inledningsvis och sopar det som trycker dig under mattan. Sen kan du också välja den andra strategin, att lägga dig ner och dö. Det vill säga att inte göra någonting alls, berättar hon.

Allt är alltså ganska enkelt. Jag inser att mina egna stressbeteenden ibland handlar om att lägga mig ner och dö. Att göra ingenting. Skärma av och begränsa mina intryck. Det är en del av människors naturliga försvar för att inget ska skada oss. Själv är jag inget undantag.

När vi lägger oss ned för att dö visar egot sig ur sin sämsta sida. Det här ligger inte i linje med hur jag vill leva mitt liv. För mig är det inte att leva autentiskt.

Jag ställer frågan; Vad ska jag då göra?

Jo,

1. Andas
2. Gör något som ger dig energi
3. Vila tankarna
4. Ta en sak i sänder
5. Erbjud hjälp till någon
6. Se det ur ett annat perspektiv
7. Be om hjälp

Situationen är här och nu på tåget där jag befinner mig. Det ger mig möjlighet att praktisera. Stressen minskar nästan omgående. Tänk att det krävs så lite för att ta bort min slowmotion… Tack!

Bilden tagen från en paus på stationen i Skövde.

Ibland kommer stressen över oss. Vi är sena för att vi ska hämta barn eller oroar oss för att inte komma i tid till det där viktiga mötet. Just där och då i kön på Ica. Det pirrar i benen. Det måste gå snabbt. Vi ber och hoppas på att inget ska stoppa upp kön så att vi kan stressa vidare. Men just då när vi oroar oss som mest sker det. Personen framför dig famlar med rabattkuponger, han eller hon frågar om extrapriser och vill veta mera om kundklubben. Varför just nu?? Jag har ju bråttom… Lärdomen är alltid densamma.

När vi griper efter, t ex att komma i tid, blir vi fokuserade på enbart oss själva. Vår värld blir liten och skygglapparna kommer på. Vi ser inte de runtomkring oss, utan vårt fokus är på oss själva. Rabattkupongen eller kundklubben irriterar oss. De hindrar oss.

Den mentala videon spelar upp, gång på gång hur vi t ex misslyckas på det viktiga mötet om vi kommer försent. Mötet har ännu inte börjat och vi oroar oss för något som ännu inte har hänt.

Vad handlar stress om för mig. Jo främst två saker:

1. Begränsat seende, vi ser bara oss själva och det vi är inriktade på.
2. Påhittade framtida scenarion. Vi oroar oss för saker som ännu inte inträffat. Mötet behöver inte alls få det utfall som vi målar upp och som vi håller på att skapa.

Dagens tänkvärda:

1. Vid stress, se andra och stressen minskar.
2. Påminn dig om de föreställda bilderna och andas.

En upptäckt när jag sitter och blickar ut genom tågfönstret är att jag håller hårt i min iphone, att fingrarna griper hårt om den. Inser att den har tänkt vara där tills jag släpper den. Kära nån Therese. Dagens resa handlar om att släppa gripandet om iphonen och allt den står för, för att titta ut på landskapet och bara vara. Jag försöker!

Just nu har jag inspiration till att arbeta intensivt och då drar lusten och min övertygelse mig från varandet och landskapet som passerar. Hrm…kanske inte är så farligt ändå.

Go with the work! Är det verkligen vad jag vill här och nu? Jag som förespråkar värdet av att bara vara.

Jag reflekterar och accepterar att det inte finns något rätt eller fel. Det är okej att ta upp iphonen och hänge sig åt görandet.

Fick möjligheten att i ett samtal alldeles nyligen ge massor av stöd, hjälp och framåtperspektiv. Jag möttes av en oerhörd tacksamhet och glädje.

Reflekterade efteråt över alla de gånger jag hört människor berätta om när de har gett något till någon annan. Hur deras uttryck och kroppsspråk speglat den genuina glädje de känt över givandet. Det kände jag idag.

Jag tänker speciellt på en berättelse från en av mina deltagare på en ledarskapsutbildning för många år sen. Jag bad honom berätta om en händelse som påverkat hans liv och då berättade han om den dagen när han som militär fått möjlighet att ge mat och saker till en kvinna i forna Jugoslavien. Hela han log och sa att det var en av de viktigaste stunderna i hela hans liv. Att ge och möta den glädje och tacksamhet som kommer tillbaka av givandet. Ja konklusionen blir att ge påverkar, både mig själv och andra.

Låt oss ge!